Historik

Den 12 december 1903 kl. 12 på dagen samlades i dåvarande rådhuset cirka 90 personer. De hade kommit för att besluta om bildandet av »De sju häradernas kulturhistoriska förening».
Mötet var väl förberett. Redan i början av juni månad 1903 hade det i ortens tidningar utgått en inbjudan till personer, som var intresserade att bilda en fornminnesförening för de sju häraderna i den södra länsdelen, att sammanträda på rådhuset den 20 juni. Man skulle då behandla frågan om att uppföra ett museum med dåtidens högtravande språk en s. k. fornsal, där man vid sidan om vanliga fornminnen även skulle förvara maskiner och redskap samt prov av ortens äldre och dåvarande industri.
Denna inbjudan hade undertecknats av landshövdingen L W Lothigius, borgmästaren J Fr Boberg från Borås, direktören Johannes Erikson från Rydboholm, fabriksidkaren Alfred Sandwall från Borås, kammarherren Carl Rikard C:son Wästfelt från Kölingared och kaptenen Otto Mannerfelt från Borås.
Den drivande kraften var kapten Mannerfelt. Han påpekade, att de sju häraderna var en avskild och egenartad landsdel, att jordmånens karghet tidigt hade tvingat befolkningen till slöjd och handel som komplement till jordbruket och att detta bidragit till att sätta sin prägel på folket. Han betonade också den rikedom på historiska minnen som denna trakt hade på grund av sitt läge vid de forna danska landskapen.
Samhällsutvecklingen ansågs också vara en risk för bygdens seder och kultur. Förbättrade kommunikationer betydde att nya arbetsmetoder och idéer snabbt skulle kunna vinna terräng och avlösa äldre och föråldrade. Det fanns alltså ett behov att taga tillvara mycket av det gamla för att åt eftervärlden bevara minnet därav.
Till detta möte kom 50 personer och man beslöt »att söka bilda en förening med huvudsakligast syftemål, att i Borås åstadkomma ett museum för dels fornsaker och etnografiska föremål och dels äldre redskap och maskiner samt alster av ortens industri». Vidare utsågs en kommitté bestående av tio personer, varav tre från Borås och en från vart och ett av de sju häraderna. Denna kommitté skulle utreda frågan vidare.

Föreningens bildande

Kommittén verkade i ett knappt halvår och utlyste ett allmänt möte på rådhuset till den 12 december 1903. Under landshövdingens ordförandeskap beslöts att bilda De sju häradernas kulturhistoriska förening. Dennas yttersta syfte skulle enligt stadgarna vara, att väcka och nära kärleken till hem och fosterland, men den skulle också »verka för åstadkommande i Borås av ett etnografiskt, fornsaks- och industrimuseum».
Redan från början kom föreningen på en ekonomiskt säker grund då direktör Johannes Erikson från Rydboholm donerade 25 000 kronor för att användas till att åstadkomma en museibyggnad. Vid styrelsemöte samma dag utsågs Johannes Erikson till föreningens ordförande och tandläkare Gunnar Blomgren till intendent. Den senare skulle stanna på denna befattning till sin död 1939.
Bildande av fornminnesföreningar var typiskt för det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. De sprang fram ur ett högre samhällsskikt och var föregångare till de lokala hembygdsföreningarna och verkade inom ett större geografiskt område och med en klar antikvarisk inriktning. Tillblivelseprocessen för vår förening följer detta mönster.

Textil inriktning

Bygdens historia och särpräglade näringsliv gjorde att denna förening mer än andra markerade det textila. I stadgarna talas det om ett industrimuseum och kapten Mannerfelt hade vid junisammanträdet sagt: »För varje dag som går är det en förlust att industrin ej har en anstalt där man kan samla gamla maskiner och alster av industrins verksamhet.» Redan från början fanns det alltså en inriktning, att vid sidan om fornminnen, äldre bebyggelse och föremål dokumentera den textila industrin. Det skulle dröja 70 år innan ett särskilt textilindustrimuseum kunde öppnas!
När det första året gått till ända hade i föreningens accessionsliggare antecknats 52 föremål. Nummer 1 utgörs av ett dunvar i krabbasnår, vävt i Sätila under senare hälften av 1850-talet. Att verksamheten redan från början var intensiv framgår av att det vid utgången av år 1904 fanns 1 521 föremål i föreningens samlingar.

Museum

Föreningen bildades år 1903 och fick redan från början in föremål men hade ingen museibyggnad att förvara dem i. Detta problem löstes genom att man en kort tid använde en tillfällig lokal i Enskilda Bankens hus [Västerlånggatan], varefter man år 1904 flyttade till Tekniska skolans vind [Sven Eriksonsskolan] . Samma år erbjöd emellertid häradshövding Thor Odencrants en byggnadsplats i Annelundsparken. Man tillsatte därför en byggnadskommitté, som skulle anskaffa byggnadsritningar, infordra kostnadsförslag m. m. Emellertid måste detta projekt läggas ner, eftersom det hela skulle kosta avsevärt mer än vad föreningen hade råd med.

Ramnaparken

År 1911 fick föreningen stadsfullmäktiges tillstånd att i den s k Idrottsparken (som börjat anläggas 1906) – den tidens benämning på Ramnaparken – uppföra de byggnader som föreningen redan ägde eller skulle kunna komma att förvärva. Marken hade ställts till föreningens disposition av apotekaren Hjalmar Lind. Frågan hade blivit aktuell genom att man redan 1910 hade inköpt en stuga i Eriksberg – den s k Gäsenestugan. Och än mer aktuell blev frågan sedan Kinnarumma församlings kyrkostämma beslutat, att till kulturhistoriska föreningen överlämna sin gamla kyrka. Kungl. Maj:t hade medgivit att kyrkan fick flyttas till Borås och användas som museum.
Under åren 1911–1913 flyttades ett flertal inköpta byggnader till parken. Utöver kyrkan och Gäsenestugan var det en ryggåsstuga med loftbod från Förlanda i Halland (den s. k. Marbostugan), en visthusbod från Nittorp, en skvaltkvarn från Istorp och en kölna från Borgstena. I Öra fanns en klockstapel som flyttades till parken. Byggnadskostnaderna finansierades huvudsakligen genom gåvor och då främst av Johannes Erikson från Rydboholm, häradshövding Odencrants och bergsingenjör Brusewitz från Limmared.
Museianläggningen – »ett Skansen i smått» – invigdes vid midsommar år 1914 i närvaro av landshövdingen Husberg och statsrådet, sedermera riksmarskalken Vennersten.
Under de närmaste decennierna utökades beståndet med flera byggnader och när Ramslätts gästgivargård hade uppförts 1929, kunde Kinnarumma gamla kyrka befrias från de profana samlingarna och påföljande år återinvigas för gudstjänstbruk.
De byggnader som nu fanns i parken var alla från landsbygden. Det hade dock länge funnits förhoppningar att utöka fastighetsbeståndet med ett borgarhus från staden Borås. Detta förverkligades år 1932, när staden till föreningen donerade ett 1700-talshus, den s. k. Nymanska gården. Denna fastighet, som tidigare stått vid Sven Eriksonsplatsen, är, förutom Brännerigården, det enda bevarade huset från 1700-talet i det nutida Borås. På 1940-talet flyttades också förläggargården Fällhult från Holsljunga till parken .
Stadsfullmäktige beslöt år 1962 att till Ramnaparken flytta ännu en borgarfastighet. Det var den s. k. Ohlsonska gården, som var ett gott exempel på den bebyggelse som vuxit fram i Borås efter de båda bränderna på 1820-talet. Den hade tidigare stått vid Österlånggatan. Detta hus kvarstår dock i stadens ägo, men utnyttjas av museet som administrationsbyggnad och museilokal.

Landshövdingen som ordförande

Om man påstår att De sju häradernas kulturhistoriska förening har sitt upphov i ett högre samhällsskikt, kan man nog se att detta också stämmer när man studerar längden över dess ordförande. Fram till år 1960 utgjordes dessa av direktören Johannes Erikson från Rydboholm, häradshövdingen Thor Odencrants, landshövdingama Axel von Sneidern, Vilhelm Lundvik, Arvid Richert och Mats Lemne samt överingenjören Alex. Engblom vid Väfveribolaget.
Därefter har framtoningen blivit mera folklig och namnen på senare tids ordföranden framgår av annan sammanställning.

Blomgrens och Vallins epoker

Föreningens intendent var från 1903 till 1939 tandläkare Gunnar Blomgren. På helt ideell basis lade han ner ett enastående arbete för museet. De sista åren var han bosatt i Ramslätts gästgivaregård och drev då för övrigt även sin tandläkarpraktik där.
Efter hans bortgång var det inte längre möjligt att museet kunde skötas helt ideellt. Man anställde då fröken Ingegärd Vallin som intendent. När Sjuhäradsbygden fr. o. m. den 1 juli 1947 blev eget landsantikvariedistrikt, tilldelades Ingegärd Vallin denna befattning, vartill kom att hon även skulle vara intendent för kulturhistoriska föreningens museum.
I egenskap av landsantikvarie hade hon en mängd uppgifter att sköta ute i de sju häraderna. Hon hade bl. a. att handlägga frågor rörande kyrkor, kyrkogårdar och kyrkliga inventarier, fornminnesärenden, byggnadsplaner och tomtärenden samt frågor rörande naturvård. Därtill skulle hon hålla kontakt med hembygdsföreningarna i distriktet.
En betydande idealitet färgade även Ingegärd Vallins arbete. Inte förrän år 1970 fick hon till sin hjälp en amanuens. Vid 1972 års utgång gick Ingegärd Vallin i pension. Därmed upphörde också den särskilda landsantikvariebefattningen. Hon kom dock att kvarstå i ledningen för museiverksambeten till dess att Hans Kruse tillträdde 1974. Då hade kommunen och De sju häradernas kulturhistoriska förening kommit överens om att föreningens museichef samtidigt skulle vara chef för det kommunala konstmuseet. Redan 1979 lämnade dock Hans Kruse denna tjänst för landsantikvariebefattningen i Karlstad. I samband därmed blev Anders Larson tillförordnad museichef. Rolf Danielsson hade sedan tjänsten som museichef med Margaretha Persson som biträdande. 2009 tillträdde Curry Heiman tjänsten som museichef för att 2012 ersättas av Ulrika Kullenberg.

Kommunen tar över

Kostnaderna för den löpande driften av museerna gjorde att Kulturhistoriska föreningen blev beroende av bidrag från Borås kommun och landstinget. Följden av detta blev att ett avtal slöts om driften av Borås Museum och Tekomuseum (nuvarande Textilmuseet) och fr. o. m. 1984 övertog Borås kommun denna.
Vid detta tillfälle hade föreningen 65 837 registrerade föremål samt cirka 180 000 fotonegativ. Onekligen ett imponerande resultat av åttio års verksamhet. Till detta kommer alla byggnader. Fortfarande är såväl samlingar erhållna före 1984 som byggnader i föreningens ägo.
År 2012 ingicks ett nytt avtal mellan De sju häradernas kulturhistoriska förening och kommunen Borås stad.

Textilmuseum

Redan från början var målsättningen att textilindustrin särskilt skulle uppmärksammas i museiverksamheten. År 1959 fanns det planer på att – på andra sidan Parkgatan mitt emot museet – uppföra ett särskilt textilindustrimuseum. Kommunen beslöt att anslå medel under förutsättning att staten även bidrog. Av dessa planer blev dock intet.
Först år 1971 kunde man börja inflyttningen i ett särskilt textilindustrimuseum som fick namnet Tekomuseet. Kommunen hade då beslutat att upplåta förhyrda lokaler i Konstsilkes äldsta byggnad. Invigningen skedde året efter, nära 70 år efter det att de stolta planerna på ett industrimuseum hade fastlagts i föreningens stadgar. Från och med 1985 övertog Borås Stad ansvaret även för Tekomuseet.

Nya Textilmuseet

I samband med att friluftsmuseet i Ramnaparken började planeras år 1911 uttryckte man i styrelsen, med hänvisning till den principlösning som fanns vid Kulturen i Lund, att »originalbyggnader böra bilda omhölje för likartade samlingar». Just så löstes frågan i Tekomuseet. Även efter att kommunen tog över ansvaret av driften och 1992 valde att flytta Textilmuseet till nya lokaler i Åkerlunds Bomullsspinneri inrymdes och exponerades samlingarna i en originalbyggnad. Lösningen med museet i en intakt originalmiljö lämnades efter tjugo år, i september 2012, då Textilmuseet stängdes för allmänheten och förberedelser för flyttning tillbaka gamla Konstsilkes inleddes.

Simonsland

Hösten 2014 var museet tillbaka på samma plats som Tekomuseet invigdes 1972. Då öppnades Textilmuseet i de nya lokalerna  i Textile Fashion Center beläget i Simonsland, Borås.
Läs mer: textilmuseet.se

Årsböcker

Utöver att ha museiverksamhet har Kulturhistoriska föreningen också sedan 1943 givit ut årsboken »Från Borås och De Sju Häraderna», som på senare tid också förlänats namnet Fässingen. Denna har blivit ett populärt forum för publicerandet av kulturhistoriska artiklar rörande vår bygd.

Förtjänstplaketter

Sedan år 1949 utdelas också förtjänstplaketter till personer från Sjuhäradsbygden, som från kulturhistorisk synpunkt gjort en god insats. Plaketten tilldelas enligt bestämmelserna den »som på ett förtjäntfullt sätt verkat för Sjuhäradsbygdens kulturminnesvård och historia». Grunderna för utdelning kan bl. a. vara mecenatskap, forskning, publicistisk verksamhet eller att ha utfört ett inom hembygdsvården gagnande arbete. Plaketten utdelades ursprungligen i valörerna guld, silver eller brons, men sedan år 2006 finns endast ett enda utförande.
De många människor som under de gångna åren tilldelats föreningens förtjänstplakett har samtliga utfört ett värdefullt arbete i linje med De sju häradernas kulturhistoriska förenings målsättning.

Stödförening

De sju häradernas kulturhistoriska förening fick efter överlåtelsen av samlingarna till kommunen en ny roll. Denna blev i fortsättningen att vara en stödförening till de båda museerna. Uppgiften skulle alltså bli, att befrämja kulturminnesvård i hela Sjuhäradsbygden, att genom publikationer, föreläsningar och på annat lämpligt sätt fördjupa och förmedla kunskap i hithörande ämnen, samt att i mån av resurser stödja de båda museerna.
Under de gångna åren i den nya rollen har föreningen på olika sätt ekonomiskt stöttat de båda museerna med föremålsinköp och vissa bidrag till personalens förkovran. Man har fortsatt att utge årsboken, utdela förtjänstplaketter, medverka i museernas programverksamhet samt att ha kontakt med hembygdsföreningarna i Sjuhäradsbygden.

Slutord

Det är en hundraårig kulturgärning som vår förening med stolthet kan blicka tillbaka på. Genom De sju häradernas kulturhistoriska förening har en betydande och viktig del av traktens kulturhistoria – byggnader, föremål, näringsliv, traditioner m. m. – bevarats och dokumenterats.
Enligt de ursprungliga stadgarna var, som ovan nämnts, ett av föreningens viktigaste mål att få till stånd »ett etnografiskt, fornsaks- och industrimuseum». Fastän driften av Borås Museum och Textilmuseet överlämnats till Borås kommun, är vår förening alltjämt ägare till merparten av samlingarna. Inte minst därigenom har den fortfarande en viktig funktion att fylla i Sjuhäradsbygdens kulturliv. Låt oss hoppas, att De sju häradernas kulturhistoriska förening även framgent skall fullgöra sitt uppdrag med framgång och bli hela Sjuhäradsbygdens museum.
(Ovanstående text bygger i huvudsak på stadsarkivarie Lars Johanssons forskning, som också publicerats i föreningens årsbok.)