1939 förvärvade De sju häradernas kulturhistoriska förening gravfältet Södra Ving 26:1 i Hökerum. I styrelsens protokoll från 10 oktober samma år kan man läsa:
Sannolikt är detta byn Hökerums primära gravfält från yngre järnålder, där dåtidens aristokratiska ägare av hela byn samlade sina bortgångna släktingar. Övriga boende i bygden, som utgjorde det stora flertalet, gravlades troligen inte alls, förrän vi kommer fram till kristen tid i början av medeltiden.
Enligt Fornminnesinventeringen är Södra Ving 26:1 ett gravfält (90 x 30 meter) med 25 fornlämningar, men fler har säkerligen funnits, varav 7 högar (5 – 8 m Ø) och 17 runda stensättningar (4 – 7 m Ø) samt 1 treudd.
Några gravar är undersökta. Fynd som gjordes var brända ben, keramikskärvor, etc. (inga vapen eller smycken). Detta är typiskt yngre järnåldern (550 – 1050 e.Kr.) och bör avse tiden runt 700 – 1000 e.Kr. alltså ungefär en gravläggning var 10:e år i genomsnitt. Till detta gravfält hör indirekt även 5 – 10 mer utspridda gravar som är samtida.
På 1890-talet ingick denna mark i en större sammanhängande betesmark där det växte lite löv- och barrträd. Troligen glest med främst ek och tall.
Under 1900-talet styckades det av villatomter i området och fastigheten ligger nu som en rest av ett äldre kulturhistoriskt landskap. Gravfältet är numera att betrakta som en slåtteräng som kan gynna en artrikare flora. En artinventering har gjorts där bl.a. den rödlistade och mycket slåttergynnade svinroten har identifierats. (läs mer om artinventeringen här)
På Kulturarvsdagen i september 2012 uppmärksammade föreningen gravfältet och avtäckte den skylt som numera informerar förbipasserande om platsen.
Föreningen sköter, tillsammans med Södra Vings hembygdsförening, större delen av ytan med vårfagning, slåtter och höbärgning. För att ytterligare synliggöra gravfältet, släppa in mer ljus och gynna ängsflora har ett antal träd avverkats. Därtill har några unga träd av lönn, asp och ek topphuggits för att skapa hamlade träd och ett gravröse med mycket sly har röjts fram.
