Ramnakyrkan
Ramnakyrkan var tidigare Kinnarumma sockens gamla kyrka, uppförd på 1690-talet. Den var ursprungligen försedd med torn vilket dock revs i samband med uppförandet av en klockstapel i slutet av 1860-talet. 1907 byggde församlingen en ny kyrka och den gamla överlämnades till De Sju Häradernas Kulturhistoriska Förening. Med flyttningen följde också kyrkans altarskåp och predikstol, medan bänkinredningen kommer från Vänga kyrka.
Föreningen lät återuppföra den i Ramnaparken, där den stod klar att använda i samband med invigningen av museet i Ramnaparken 1914. Avsikten från början var att kyrkan skulle tjäna som museilokal och föreningens samlingar flyttades dit.
När Ramslätts gästgivargård förvärvats flyttades samlingarna dit och kyrkan kunde åter användas för gudstjänstbruk. 1930 återinvigdes den och används numera för gudstjänster, dop och bröllop.
De välbevarade takmålningarna har utförts av Detleff Ross på 1750-talet. Ross var borgare i Borås och har dekorerat många kyrkor i trakten, bl.a. i Borgstena. I kyrkan visas medeltida skulpturer från kyrkor i Sjuhäradsbygden.
Fattigbössan utanför kyrkogårdsmuren är en kopia av den bössa som fortfarande finns uppställd vid uppfarten till Kinnarumma nya kyrka.
Som kuriosum kan nämnas att när vår kyrkobyggnad kommit på plats blev skansenledningen tipsad om att Seglora kyrka också »var till salu». Den flyttades till Stockholm 1916.
Klockstapeln
Klockstapeln kommer från Öra socken i Gäsene härad. Klockstapeln har öppet stativ och spånklädd huv. Den uppfördes år 1671. När Öra kyrka försågs med torn 1913 blev klockstapeln överflödig där och såldes till föreningen för 75 kronor. Den renoverades 2008. Till klockstapeln hörde inga klockor när den flyttades till Ramnaparken. De som sedan hängdes där kommer från Vads församling. De är skänkta av bryggarna Alfred & Sven Sandwall.
Ohlsonska gården
Ohlsonska gården, som byggdes 1831, är av en typ som blev vanlig i Borås efter den stora stadsbranden 1827. Den uppfördes i kvarteret Vesta med adress Österlånggatan 68 bortom Södra torget. Gårdens förste ägare var kakelugnsmakaren Johan Lindberg. Han lät uppföra byggnaden i den för Borås typiska Karl Johansstilen.
Sedan följde flera ägare av fastigheten, bl.a. en gårdfarihandlare, tre färgare, en fabrikör, en skomakarmästare och en kattuntryckare, innan den år 1900 förvärvades av byggmästaren Oscar Ohlson (1870–1951), som länge hade bostad i huset och firmans kontor fram till 1963.
Vid denna tidpunkt inköptes fastigheten av AB Algot Johansson och det rivningshot, som gården under flera år varit utsatt för, blev akut. För att bevara detta typiska exempel på boråsempir föreslogs då att byggnaden skulle flyttas till Ramnaparken. Kostnaden för flyttningen beräknades till 375 000 kronor, men notan slutade på 600 000 kronor.
Den 24 april 1966 var det dags för officiell invigning i samband med de De Sju Häradernas Kulturhistoriska Förenings årsmöte och Borås Museum kunde ta de nya lokalerna i anspråk. I Ohlsonska gården finns utställningssal för tillfälliga utställningar, reception, kansli med arkiv, bibliotek etc.
Sedan 2010 huserar Slöjd i Väst i en del av huset (Slöjd i Väst är ett samlingsnamn för länshemslöjdskonsulenternas verksamhet i Västra Götaland).
Förläggargården Fällhult
Fällhult uppfördes 1795 i Holsljunga och flyttades till Ramnaparken år 1950. Vävnadsförläggare Anders Jönsson verkade på gården vid 1800-talets mitt och Fällhult speglar därför något av den omfattande hemvävnadens organisation som fanns under denna tid. I så gott som varje hem kring Borås var en eller flera vävstolar ständigt i bruk. Väverskorna var emellertid ofta fattiga. De hade inte själva råd att köpa garn och vänta på betalning tills tyget sålts — kanske flera månader senare. Därför köpte förläggaren, dvs den som hade kapital, upp garn som lämnades ut till väverskorna, som betalades kontant vävlön. I regel varannan vecka gick väverskorna till förläggargården med den färdiga tygbunten och återvände hem med en ny börda av garn.
Finnekumlaboden
År 1956 kompletterades Fällhultsgården med en loftbod från Stommen i Finnekumla socken. Här har förläggare C. O. Skoglund en gång haft lager och vävnadsutlämning. Han hade också, som ofta var vanligt, en affär med specerier o. dyl. I portlidret kunde man ställa en vagn lastad med varor och låsa om den över natten. I boden finns idag en lanthandel från 1920-talet.
Sjötoftaboden
Sjötoftaboden från Kinds härad, flyttades till Ramnaparken 1917. Väggkonstruktionen är intressant. Den består delvis av lockpanel fästad i regelverket med svarvade dymlingar med elegant utformade huvuden. Taket är av vass och gavelröstena är timrade.
Gäsenestugan
Gäsenestugan kommer från Tunarp i Eriksbergs socken vid gränsen mot Falbygden. Stugan är uppförd i kraftigt ektimmer och täckt med vass. Byggnadstypen är närmast besläktad med framkammarstugan och är försedd med innertak s. k. tredingstak, vilket medfört att fönstren flyttats ned på väggen (jämför Marbostugans takfönster). Denna förändring skedde under 1700-talet.
Ramslätts gästgivargård
Gästgivargården var tidigare belägen i Fritsla och flyttades till Ramnaparken år 1928. En skylt vid entrédörren anger avståndet till de närmast belägna orterna till vilka skjuts ordnades, ex till Borås 8 fjärdings väg (20 km) . Bottenvåningen härrör från 1700-talet. Där fanns ursprungligen en skänkstuga där de resande kunde få mat och dryck.
Den övre våningen påbyggdes vid 1800-talets början. Byggnaden rymmer idag café och lokaler för administration.
1 fjärdings väg = 1/4 gammal mil = 2,51 km;
1 gammal mil = 36 000 fot = 10,688 km
Kölnan
Kölnan, eller Bastan som den också kallas, kommer från Borgstena socken, Vedens härad. Linodling har förr spelat en stor roll i södra Västergötland. Man hade allmänt linåkrar och på hösten sedan rötningen var klar skulle man bråka, skäkta, häckla och spinna linet. Före bråkningen måste man värma linhalmen i en lingrav eller i bastan, en liten byggnad med en murad ugn, som då eldades varm. Man fick vara mycket försiktig på grund av eldfaran, och bastan låg i regel ett stycke från gårdens övriga byggnader. När man senare på hösten skulle mälta korn till juldrickat eldades bastan på nytt. Var detta den huvudsakliga användningen kallades byggnaden för kölna.
Skvaltkvarnen
Skvaltkvarnen från Istorp, Marks härad, tillhör de första byggnaderna som uppfördes i Ramnaparken. Denna kvarntyp med skovlarna sittande direkt på den vertikala axeln, är känd från förhistorisk tid och har använts på de platser där man haft tillgång till vattendrag. Den kunde användas en relativt kort tid under den del av året då vattentillgången vad god, dvs under vår- och höstflödet.
Nymanska gården
Nymanska uppfördes vid Krokshallstorget i Borås 1729. Gården är ett typiskt exempel på de borgargårdar som byggdes i Borås mellan de stora stadsbränderna 1727 och 1822.
I gården fanns fram till sommaren 2009 några av museets basutställningar: Borås stads historia, forntid, hantverk, folktro och läkekonst, urmakeri samt bl.a. möbler och dockskåp.
I byggnaden finns numera Borås museums permanenta och temporära utställningar.
Marbostugan
Marbostugan från Marks härad visar hur man alltsedan medeltiden fram till 1800-talets mitt byggde sina bostadshus i södra delen av Sjuhäradsbygden. Marbostugan är ett sydgötiskt hus, vilket innebär att en ryggåsstuga byggts samman med en eller som här med två bodar. Typiska för trakten är också de två ingångarna med sina kvistar eller »skonkar» med nyckelhålsformade öppningar. I boningshuset finns endast takfönster, vilket är ett ålderdomligt drag. Möbleringen är till stor del väggfast. Loftets övervåning användes sommartid som sovrum av husets ungdomar, eller som förvaringsrum för kläder etc.
Stugan stod ursprungligen i Förlanda socken i Halland.
Sockenstugan
Sockenstugan från Kinnarumma socken är en knuttimrad ryggåsstuga med torvtak. Den låg på samma sätt som nu strax utanför kyrkogårdsmuren. I det stora rummet hölls sockenstämma, där socknens angelägenheter avhandlades. Kammaren till höger är avsedd för prästen, som bodde i Seglora och fick rida eller åka till förrättningarna i Kinnarumma. I kammaren till vänster bodde kyrkvaktmästaren. Stugan uppfördes vid slutet av 1700-talet och har stänk- och schablonmålade väggar.
Röset
är en brandgravsform som förekom i Norden under järnålderns samtliga perioder, 400 f.Kr. – 1050 e.Kr. Gravfält med sådana rösen är vanliga och användes gemensamt av några gårdar eller en by.
Hällkistan
tillhör gruppen stora stenkammargravar. Den har en rektangulär grundplan uppdelad på en eller flera kammare. Anläggningen har varit helt dold i hög eller röse eller haft takhällarna synliga. Hällkistan, i vilken flera personer kunde begravas, har vanligen en längd av 2–5 meter. Gravformen kan dateras 1800–1500 f. Kr.
Domarringen
består vanligen av 7–10 stenar lagda i cirkel med en diameter om 6–10 meter. Domarringen är en gravform som varit vanligast förekommande i Götaland och södra Svealand. De flesta domarringarna kan dateras till förromersk och romersk järnålder dvs. 400 f. Kr. – 400 e. Kr. Ordet domarring är en folklig benämning som syftar på bruket att använda de i cirkel lagda stenarna i samband med tingsförhandlingar. Ex. på en sådan användning finns både i Danmark och Tyskland.
Trojeborgen
är en benämning på en av kullersten lagd labyrintfigur. Dess funktion och ålder är oviss. Flera teorier har framlagts, såsom plats för vissa riter, danser eller liknande. I modern tid har den ofta anlagts som lekplats. Trojeborgen i Ramnaparken är en kopia av labyrinten vid Ornungasjön i Gäsene härad.